Daniel Johnston, Sticky Fingers, Göteborg 19/7

Fantastiskt. Helt fantastiskt.
Var lite orolig att han inte skulle orka riktigt live eller att det skulle bli någon form av lyteskomik över det hela.
Oroade mig i onödan.
Helt i onödan.
En darrig superhjälte (medicinering?) kom plirande in på scenen, med en liten ful gitarr på sin stora mage och fullkomligt trollband mig. Jag menar det verkligen. Jag blev bergtagen. Stod som förstenad och rördes till tårar mer än en gång.
Inte bara jag heller; jublet från den märkbart rörda publiken var öronbedövande. För att i de stillsamma balladerna förvandlas till en så andaktig tystnad att Johnston var tvungen att fråga: "Are you still there?" Och det var vi ju, blev han strax varse.
Daniel Johnston lade verkligen ner hela sin själ i framförandet och sjöng faktiskt...bra. Vackert.
Dessutom. Inte för att jag har tvivlat på mannens låtskrivarbegåvning tidigare, men här blev jag, med eftertryck, påmind. Hans lyriska begåvning blev även den tydliggjord.
Att vi som uppvärmning fick små minikonserter med kompmusikerna Jad Fair (Half Japanese), Scout Niblett, Norman Blake (Teenage Fanclub) och Mark Linkous (Sparklehorse) får man väl bara anse som en lycklig bonus.
Som sammanfattning kan jag säga att "An Evening with Daniel Johnston and Friends", som evenemanget kallas, är en av de mest gripande konserter jag upplevt. Någonsin.

Daniel Johnston är i sanning en musiker, en konstnär att ta på allvar. En av de stora. Det vet i alla fall alla vi som var på Sticky Fingers igår.