Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace

"Brothers and sisters in green peace, Green peace is beautiful! And you are beautiful, because you are here tonight! You came here because you are not on a death trip! You believe in life, you believe in peace, and you want them now!"

Det är Irving Stowe som talar, en 55-årig f d advokat och fredsaktivist. Det är den 16 oktober 1970 och de tidstypiskt hoppfulla orden inleder en välgörenhetsspelning för organisationen ”Don’t Make a Wave Committee” på Vancouvers största konsertarena Pacific Coliseum i British Colombia, Kanada. Stowe är en av organisationens grundare och konsertens arrangör.

På scenen ska bl a folkmusiklegendaren och protestsångaren Phil Ochs stå liksom två hyllade nykomlingar: Joni Mitchell, som just håller på att skriva låtar till sitt kommande mästerverk ”Blue” och en 22-årig James Taylor, vars album ”Sweet Baby James” skulle sälja platina under just denna kväll.

Stowe hade egentligen tänkt boka Joan Baez, som inte kunde komma utan istället donerade 1000 dollar och rekommenderade unga Joni Mitchell som ersättare. Mitchell i sin tur tog med nya stjärnskottet James Taylor. Stowe tackade ja utan att veta vem han var (“I actually thought he was a black blues singer”) och bad alla hålla tyst om det; ”If he’s no good, it could ruin the concert”. Nu behövde han inte vara orolig. En tiotusenhövdad publik, som betalat 3$ vardera för biljetterna, jublade när den hemliga gästen annonserades.

Artisterna spelar på toppen av sin förmåga. Till höjdpunkterna hör Joni Mitchell och James Taylors duett i Bob Dylans ”Mr Tambourine Man”, Phil Ochs glödgande ”I Ain’t Marching Anymore” och hjärtsnörpande ”Fire and Rain” samt Mitchells charmiga mix av ”Big Yellow Taxi” och rock’n’roll-klassikern ”Bony Maroni”.

Syftet med spelningen är att samla in pengar för att skicka en båt med elva aktivister till ön Amchitka, utanför Alaskas södra kust för att protestera mot USA:s planerade underjordiska kärnvapensprängningar där. Båten döps till Greenpeace, vilket också blir namnet på den nya organisationen. Konserten drog, efter omkostnader, in 18.000 dollar och kunde skicka iväg Greenpeace på sitt uppdrag. Ett uppdrag som tyvärr misslyckades — provsprängningarna genomfördes trots protesterna — men resulterade i bildandet av världens största organisation för miljöaktivism och opinionsbildning.

Vi kan tacka familjen Stowe för att omvärlden nu äntligen kan ta del av denna historiskt viktiga konsert. Den nu bortgångne Irving Stowe har sparat dessa fantastiska inspelningar under alla år och nu har hans son i samarbete med Greenpeace och artisterna sett till att dubbelcd:n ”Amchitka: The 1970 Concert That Launched Greenpeace” släppts. En musikalisk såväl som humanitär välgärning.

Inspelningarna är skickligt restaurerade och mastrade av Peter J. Moore (känd för att tidigare bl a ha jobbat med The Band och Cowboy Junkies) och med skivan kommer ett 48 sidor tjockt häfte med unika foton och personliga berättelser om hur konserten kom till stånd. Den kan köpas via www.amchitka-concert.com och allt överskott går — naturligtvis — till Greenpeace.

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Ian Gomm and Jeb Loy Nichols - Only Time Will Tell

Relaxa

Ett osannolikt möte kan tyckas, generationer och världsdelar skiljer dem åt. Brittiska Ian Gomm, en gammal rockenrollande pubrockare från legendariska Brinsley Schwarz med en underskattad solokarriär å ena sidan; Jeb Loy Nichols, en sammetsröstad amerikansk soul/americana-singer/songwriter och konstnär i exil i Wales å den andra.

Men resultatet är alldeles lysande. En mjukt gungande samling originallåtar och väl valda covers som landar någonstans mittemellan soul, country och en skönt knarrande hammock. Omslagets två rykande koppar kaffe är en talande innehållsförteckning. Ibland påminner det om Gomms kompis Nick Lowes modernare alster. Bättre kritik är svårt att få. När de dessutom kryddar anrättningen med ett par av mästaren Jim Fords låtar har de genast klippkort till mitt hjärta.

Publiceras även i Borås Tidning.

Chicago Blues: A Living History

Raisin’ Music/Helan-BAM

Tro det eller ej, men vi befinner oss faktiskt långt ifrån dammiga historieböcker, oldiesgottande à la tidningen Mojo och nördig musikarkeologi. Visst är det ett projekt som över två cd-skivor skildrar Chicagobluesens utveckling, men förvänta dig inte någon simpel samling. Det här är, precis som titeln utlovar, levande historia.

Med ett erfaret hårdsvängande husband bjuder två generationer av fina Chicagomusiker på personliga tolkningar av stilens klassiker; från John Lee ”Sonny Boy” Williamsons ”My Little Machine” (1940) till Buddy Guys nittiotalsrökare ”Damn Right, I’ve Got the Blues”. Legendaren Billy Boy Arnold och de yngre genreförvaltarna John Primer, Billy Branch och Lurrie Bell håller en lektion som är mer underhållande än hela min grundskolas samlade historieundervisning.

Swing it, magistrarna!

Publiceras även i Borås Tidning.

Dim Lights, Thick Smoke and Hillbilly Music: Country & Western Hit Parade 1951-1955

(Bear Family/Border)

Femtiotalet var en omvälvande period för countrymusiken. De stora skivbolagen Decca och Columbia beräknade att hela 40-50% av deras skivförsäljning bestod av countryskivor. Plötsligt hade också popvärlden börjat intressera sig för den tidigare så bespottade hillbillymusiken. Startskottet var framgångarna för Patti Page version av den gamla countrydängan ”Tennessee Waltz”. Popstjärnor som Tony Bennett, Perry Como och Dinah Washington fick stora hits med låtar av bl a Hank Williams.

Nu släpper tyska retrobolaget Bear Family fem nya volymer i serien “Dim Lights, Thick Smoke and Hillbilly Music”, med undertiteln “Country & Western Hit Parade 1951-1955” (åren 1945-1950 skildrades på sex cd förra året). De är fyllda med initierade små essäer av författaren Colin Escott och paketerade i fem läckert illustrerade, snyggt formgivna och trådbundna böcker på runt sjuttio sidor vardera. Och i varje volym dessutom en remastrad skiva med 26-31 spår. Tillsammans berättar de countryhistoria så gediget, kunnigt och underhållande att de borde användas som undervisningsmaterial i skolorna.

Alla tidens storheter är förstås med, men även en hel del rariteter och udda spår dyker upp. Eller vad sägs om en tidigare outgiven komplett version av George Jones rökare ”Why Baby Why”, en bortglömd goding som Jess Willards hårdkokta ”Honky Tonk Hardwood Floor” eller Jimmy Murphys fascinerande jämförelse mellan Gud och teknikens utveckling i ettriga ”Electricity”?

På femtiotalet började countryn närma sig den svarta musiken på allvar. Bill Haley var tidigt ute med sin mix av western swing, pop och rhythm’n’blues och vi kan höra exempel i Merrill Moores fräckt svängande ”Red Light” eller den tidigare Texas Playboys-sångaren Tommy Duncans tolkning av Big Mama Thorntons ”Hound Dog”.

Vänner av banjoexcesserna i Burt Reynolds-rullen ”Den sista färden” (”Deliverance”) kan här avnjuta förebilden ”Feudin’ Banjos” av och med Arthur Smith och Don Reno. Smith stämde senare Warner, som påstått sig ha rättigheterna till låten och köpte sig en yacht för pengarna. Själv hade han snott melodin från 1889 års ”Banjo Reel”.

Åttafingrade smilfinken Slim Whitmans ”Indian Love Call” präglades av Hoot Rains innovativa steel guitar-flageoletter (övertoner) och tog sig in på listor i både USA och England. Låten har levt vidare i filmen ”Mars Attacks” från 1996, där de invaderande marsianernas hjärnor smälter när de hör den (!).

Den 1 januari 1953 avled Hank Williams i baksätet på sin Cadillac. Han var trots sin popularitet inte den bäst säljande countryartisten då (det var Eddy Arnold och Red Foley), men talade till framförallt en yngre publik på ett sätt som ingen före honom hade gjort. Hans inflytande — då som nu — kan aldrig överskattas. Efter hans död sköt försäljningssiffrorna i höjden; ”death was the best career move he ever made”, som Escott skriver.

1954 dyker ett annat bekant namn upp i låtlistan: Elvis Presley; en hillbillyslyngel som gjort sig ett visst namn på de lokala scenerna. Ett par år senare skulle allt se annorlunda ut.

Ja, här finns många fascinerade historier att berätta och mängder av fin musik att uppmärksamma, men jag nöjer mig med en enkel sammanfattning: bättre än så här kan inte countrymusikens historia presenteras. Visst, skivorna kostar en slant, men jag har hört att Tomten lär vara extra snäll i år. Och, oss emellan, är inte han något av en hillbilly själv?

Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.

Andi Almqvist - Glimmer

Rootsy

Det börjar med en mardröm (Sleeping pills) och slutar med förlust (Petra moved on). Däremellan får vi bekanta oss med bl a drunkningsdöden, droger och prostituerade i Amsterdam, liftande tyskor med ”Marlene-legs”, svarta skyar, krucifix och ögon rödsprängda av för många vodka shots. Det är ett bedagat romantiskt mörker; lika dekadent som värkande, lika teatraliskt som svidande upplevt. Var gränserna mellan verklighet och fantasi går är lika svårt att veta som när den njutbara drömmen övergår i hotfull mardröm.

Det är som om poeterna Baudelaire och Rimbaud och en absintrusig Strindberg tumlade runt i ett vansinnesjam tillsammans med Nick Cave, Tom Waits och en kvidande zigenarorkester. Helst på nåt uttjänt tivoli i en bortglömd grå öststatsförort.

Pelle Osslers spöklika och monstersvarta, men märkvärdigt suggestiva och masochistiskt vackra gitarrskrän passar naturligtvis Almqvists svärtat melodiska skrönor perfekt. Och Bebe Risenfors, som tidigare spelat med just Tom Waits, bidrar med bl a kontrabas, tuba och dragspel. Det är som om en cirkel sluts.

Det är också Malmösonen Andi Almqvists bästa album hittills.