söndag, oktober 25, 2009

Keith Miles - Beyond the Headlights

House of Trout/Hemifrån

Jag tror först nästan det är Guy Clarks ”Cold Dog Soup” jag hör. Alla som hört det albumet vet att det är en komplimang som kan få vilken låtskrivare som helst att rodna sönder.
Men, nej, det sitter en annan herre bakom ratten. Och han är nöjd med fyra rullande hjul, full tank och en fungerande bilradio. I gengäld får vi bilburen americana av sådan klass att man undrar om det inte egentligen är Guy Clark som borde bli lite röd om kinderna.
Det finns en mogen självklarhet över Keith Miles andra album, som säger ”det här är mina sånger, mina hjärtebarn: sätt dig ner och lyssna”. Man kan inte annat heller. Med sväng (som i swing!), varm berättande folkton med countrykanter och en produktion som inte stänger ute ens en biltjyv bjuds en resa man hoppas aldrig ska nå sitt mål.
Vi får flapprig kontrabas, gospelkörer, femtiotalsreverb, jazzharmonier och sydstatsromantik. Men framförallt får vi en sångare och låtskrivare som kombinerar text och melodi med sådan finess och känsla att vi måste börja leta efter riktigt stora namn i referensböckerna.
Tidigare publicerad i Lira.

söndag, oktober 18, 2009

Cracker på Pustervik

WOODY WEST VARDAGSKLUBB FEAT. NY KLUBB!
LIVE: CRACKER (US)
DJ: Johan Kronquist (Uppe) & Klara Grape (Nere)

Pusterviksbaren onsdag 21 oktober kl 21.00

David Lowerys gäng Cracker slog igenom tidigt 90-tal på den amerikanska alternativ rockscenen med hits som "Teen Angst" (#1 på Modern Rock Tracks) och "Low" samt storsäljande succéalbumet "Kerosene Hat".
Crackers poppigt melodiösa roots-rock med ironiskt skruvade texter passade perfekt bredvid Counting Crows, Soul Asylum, och Gin Blossoms för en radiopublik som som växt upp med indie och post-punk men som också älskade klassisk rock som Tom Petty och Neil Young. Lowery var tidigare medlem i eccentriska kultgänget Camper Van Beethoven, ett av de stilbildande amerikanska indiebanden från 80-talet ihop med R.E.M. och Replacements.

Lowerys rastlösa rötter och kompromisslösa attityd har alltid gett Crackers eklektiska roots-rock en hög dos alt-country, punk, psychedelia, blues & folk, vilket älskats av hängivna fans men också gjort bandet svåra att greppa för skivbolag och kritiker.
Så i takt med att responsen uteblev från både kritiker och försäljning hamnade Cracker efter några plattor återigen på independent-scenen under 2000-talet.

Här har de återfunnit både formen, glädjen, kritikerna och publiken. Plattorna "Forever" och "Greenland" fick fina recensioner som talade om en värdig comeback och lekfulla albumen "Countryside" (med countrycovers som Woodyfavoriten "Reasons To Quit") och "Oh Cracker, Where Art Thou" har visat upp bandets kärlek för americana och dess klassiska smart-ass humor.

Den storstilade återkomsten kom dock i år med nya, utmärkta skivan "Sunrise In The Land Of Milk And Honey" som kallats bandets bästa sedan genombrottet och glansdagarna med "Kerosene Hat". Här gästar vänner som punkikonen John Doe (X), sydstats-rockhjälten Patterson Hood (Drive-By Truckers), Mark Linkous (Sparklehorse) och Adam Duritz (Counting Crows), låten "Turn On, Tune In, Drop Out with Me" blev en radio-hit samtidigt som bandets konstnärliga integritet står fast.

Den hyperaktive talangen Lowery har även hunnit medverka på och producera en mängd plattor genom åren, bla vännerna i Sparklehorse (vars klassiker "Sick Of Goodbyes" finns inspelade av bägge banden), Counting Crows och The Magnolia Electric Co, han har återupplivat Camper Van Beethoven (som turnerat med Built To Spill och Modest Mouse) och varit gästredaktör på indieblaskan Magnet Magazine. Puuh! Höstens stora Woodybokning av gamla hjältar som åldrats med värdighet.


Evenemanget på Facebook (anmäl gärna om ni kommer)

Texten är hämtad från Woody West.

onsdag, oktober 14, 2009

Nisse Hellberg - En modern man

Metronome/Warner

Hellbergs fiffiga texter rimmar varmt och humoristiskt om en man som trivs bäst i hemmets härd och som har en kärlek som alltid ”står kvar där du ställt den”. Han poserar med en gul Levin DeLuxe -49 på omslaget. Albumet är inspelat, akustiskt, i Music-A-Matic i Göteborg; en studio känd för sin vintage utrustning. Det svänger av ståbasstompig rockabilly, rock’n’roll-kryddad årgångscountry och gammal hederlig svensk schlager. Lite som musikens motsvarighet till rutiga köksdukar, kokkaffe och raketost. Eller som om Owe Thörnqvist och hela Sun Records-stallet delat fickplunta i folkparken en lördagkväll.
En modern man? Jag vet inte jag. En mycket älskvärd man är han dock.
Texten publiceras även i Corren och Norrköpings Tidningar.

tisdag, oktober 13, 2009

Tre små recensioner

Richard Hawley - Truelove’s Gutter
Mute/EMI

Gränsen mellan det trovärdiga, blödande romantiska och det patetiskt självömkande är hårfin. Den gamle Pulp-gitarristen Hawley utför en imponerande balansakt och kliver sällan eller aldrig aldrig över på fel sida.
Ända sedan solodebuten 2002 har han velat suga det mest gråtmilda ur Walker Brothers, Roy Orbison och Frank Sinatra och hälla det över vårt cyniska tvåtusental. På ”Cole’s Corner” blev det fullträff; en modern klassiker. Uppföljaren var blekare om än njutbar.
Detta femte album tar honom upp på slisktoppen igen och jag tror banne mig han är onåbar där. Strax nedanför sitter Chris Isaak och vinkar lite avundsjukt. -Spotify-

Monsters of Folk - Monsters of Folk
Rough Trade/Border

De begåvade herrarna Jim James (My Morning Jacket), Mike Mogis & Conor Oberst (Bright Eyes) och den förtrollande M. Ward har slagit sina spretiga musikaliska huvuden ihop. Resultatet är ett stämsångsinlindat album så fräckt och njutbart att Traveling Wilburys nästan får konkurrens om titeln ”världens bästa supergrupp”.
Lågmält, högspänt, rock’n’roll, country och elektroniskt flipprande vävs samman med en häpnadsväckande naturlighet.
En högtidsstund för alla monsterdiggare. -Spotify-

Kris Kristofferson - Closer to the Bone
New West/Playground

På ålderns höst har man rätt att reflektera över sitt liv. Det gör den nu 73-årige countryhjälten i tolv rakryggat personliga och jordnära berättelser om kärlek, förlust, Sinéad O’Connor och livets hårda kalla fakta.
Det är minimalistiska akustiska arrangemang; försiktigt tassande trummor av Jim Keltner och mandolin av nyligen avlidna Steve Bruton. Don Was avskalade produktion bär — som föregångaren ”This Old Road” — släktskap med Rick Rubins arbeten med vännen Johnny Cash. Det passar Kristoffersons karga folksånger perfekt.
Men hur gripande detta än är, i all sin grovtäljda kompromisslöshet, så låter han faktiskt lite trött och knarrig. Som om han hade allt mindre kött på benen.
Texterna tidigare publicerade i Corren.

måndag, oktober 12, 2009

Jenny Bohman - Coming Home

Rootsy

Jenny Bohman är en fantastisk sångerska och riktigt vass munspelare. Bluespubliken är kanske bekant med henne sedan hennes arbeten med Monaco Blues Band eller egna projektet Little Jenny & The Blue Beans, men för den stora allmänheten är hon mindre känd. Förhoppningsvis kan denna solodebut ändra på den saken.
Producenten Thomas Almqvist avled under arbetet med albumet förra året och sorgen försenade utgivningen. Nu har Bohman själv avslutat inspelningen och under tiden fått veta att hon drabbats av en allvarlig sjukdom. Vi kan vara glada att hon kämpat, bitit ihop och avslutat detta projekt, för resultatet är ett stort, unikt bluesalbum.
Unikt på det viset att hon tar sats i bluestraditionens former men skickar musiken ut i ett känsloladdat ingenmansland där alla har tillgång till det, oberoende av genrer. Det kan vara det episkt repetitiva i beska ”The Party is Over”, titelspårets pendlande mellan deltablues och Tracy Chapman-folk, Willie Dixon-gunget i ”You Got to Give Me Love” eller glimten i ögat i countryfläktade ”I Just Want Your Money”.
När allt dessutom adlas med Bohmans varma, intensivt närvarande och gospelanstrukna röst knyts säcken ihop och vi får ett stort album som förtjänar en stor publik.
Jag hoppas innerligt hon får behålla hälsan. Vi behöver Jenny Bohman.
Publiceras även i Göteborgs Fria Tidning.