onsdag, juni 10, 2009

Country Funky Jim Ford


Om du någonsin ställt dig frågan ”vad är countrysoul?” (vilket naturligtvis alla borde göra nån gång i livet, och gärna så tidigt som möjligt) så har du svaret här: Jim Ford.


”In the black hills of Kentucky I was raised / in a shack on a big bald mountain / born into poverty / bathed in misery / the times I went hungry you can’t count ’em / where the cold wind blow / and the crops don’t grow / a man’s tired of living when he’s twenty / I was digging hard coal at twelve years old / way down in Harlan County”


Jim Ford föddes egentligen i Paintsville, Johnson County, några stenkast från Harlan. Mamma hade nio barn att ta hand om, styvfadern var en hembrännande kolgruvearbetare och redan som tvååring fick han flytta till sin stränga mormor. Att säga att han växte upp under svåra förhållanden vore en underdrift. Som elvaåring flyttade han till sin biologiska pappa i Michigan, men det funkade inte heller. Han tömde pappas plånbok och satte sig på Grayhoundbussen till New Orleans.


Ford hamnade, efter bl a en tid som uteliggare i New Orleans, till slut i Los Angeles och blev där kompis med funklegendaren Sly Stone. Han snortade kokain, poserade för Playboy Magazine och skrev låtar som spelades in av bl a The Temptations, Bobby Womack, Tanya Tucker och Aretha Franklin. Sin första hit fick han med vännen P.J. Probys version av ”Niki Hoeky” 1967. Han påstår själv att han skrev ”Ode to Billie Joe” åt Bobbie Gentry (som f ö också var en av hans många flickvänner). Jim Ford var aldrig någon måttligheternas man. Han drogs magnetiskt till droger, kvinnor och trubbel och lär ha varit sällsynt svår att samarbeta med. Något han själv var väl medveten om; ” Jag är en kyss-mig-i-arslet-och-dra-åt-helvetet-person”.


På hans första, och enda, egna egna utgivna album “Harlan County” (1969) medverkar namnkunniga musiker som James Burton, Dr John och Jim Keltner och blås- och stråkarrangemangen är skrivna av Gene Page, samme man som arrangerat låtar som ”California Dreamin’” och ”You Lost That Lovin’ Feeling”. Pubrockgeneralen Nick Lowe — som med sitt band Brinsley Schwarz gjorde ett havererat försök att kompa honom på en tilltänkt uppföljare i början av sjuttiotalet — kallar honom ”the biggest musical influence of my life”.


2006 hittade musikjournalisten, skivsamlaren, entusiasten, före detta rocksångaren L-P Anderson och hans kollega Per Magnusson ”efter två års avancerat detektivarbete, en stor portion tur och några knastriga transatlantiska telefonsamtal” Jim Ford i en husvagn utanför Fort Bragg i norra Kalifornien. På golvet låg travar med kassetter och rullband fyllda med gamla demo- och studioinspelningar. Efter en intensiv övertalningskampanj och tusentals dollar i förskott skickade den misstänksamme, lynnige och impulsive Ford hela rasket till Sverige.


Ur dessa osorterade högar reste sig 2007 en saftigt utökad utgåva av mästerverket ”Harlan County”, kallad ”The Sounds of Our Time” och året efter den lika lysande samlingsvolymen ”Point of No Return” (bägge på tyska retrobolaget Bear Family). De följs nu upp av av två album som skulle ha släppts för snart fyrtio år sedan om inte Ford gjort sig omöjlig hos skivbolagen. ”The Unissued Capitol Album” och ”Big Mouth USA: The Unissued Paramount Album” (Bear Family/Border) får nu äntligen se dagens ljus. Och har du minsta intresse av att undersöka vad Ford menade när han kallade sig ”country funky” så springer du till närmaste skivaffär (ja, det finns några sådana kvar!) och inhandlar dessa två djupt själfulla, svettigt och oförskämt svängande pärlor på stört. Du behöver dem.


18 november 2007 hittades den sextiosexårige Jim Ford död. Han hade hunnit uppleva lite av framgångarna med ”The Sounds of Our Time” (Bear Familys bäst säljande enskilda skiva) och hade planer på såväl en comebackplatta med stjärnspäckad gästlista som en konsert tillsammans med Nick Lowe på Dingwalls i London. Av detta blev nu intet. Men vi kan trösta oss med att hans inspelningar nu finns samlade på 33 cd-skivor hemma hos L-P Anderson i Lerum.

Jim Ford må vara borta men hans imponerande musikhistoria har bara börjat.

Texten även publicerad i Göteborgs Fria Tidning.

måndag, juni 08, 2009

Gårdagens nyheter

Little Bob and the Lollipops - I Got Loaded
(La Louisianne Records 2004)

Den här skivan har snabbt kommit att få ett ganska symboliskt värde för mig. Fånigt kanhända, men ändå. Det är nämligen det första album jag köpt i butiken Musik & Konst i Malmö sedan Lennart Perssons bortgång. Jag tog faktiskt ett extra djupt andetag innan jag klev in. I skyltfönstret brann ett levande ljus. Därinne andades en stämning av brist, av något som fattas. Jag läser säkert in mer än jag borde och jag vet att han egentligen inte jobbade i butiken på slutet, men det var min känslomässiga upplevelse och jag kan inte förneka den. På väggen hängde i alla fall Lennarts "bäst-just-nu-plattor" som om inget hade hänt.
Butikens nuvarande innehavare Peter Thulin sken upp när jag plockade fram detta album och propsade på att jag skulle plocka med mig det hem. Jag ångrar förstås inte att det blev så. Hur skulle man kunna? Svängigare, varmare, kaxigare, svettigare South Louisiana soul, r&b och swamp pop får man leta efter. Det var trots allt ett band som slipade sin perfektion mot en turné med den legendariske southern soul-sångaren O.V. Wright; en turné som tog bandledaren och trummisen Lil Bob (eg: Camille Bob) och hans grymma band till 47 stater på ett halvår.
Här samlas 26 spår, inspelade mellan 1963 och 1969, som inte känns en sekund föråldrade.
Till den nostalgiska saken hör att jag tror det var Lennart Persson som först tipsade mig om titelspåret "I Got Loaded" - världens bästa partylåt. Tack, än en gång, Lennart!

Solomon Burke - Proud Mary
(Rev-Ola 2006)

Burkens Muscle Shoals-producerade pärla till album (1969) blev det enda han släppte på bolaget Bell. De förstod honom uppenbarligen inte där. Och när även Burkes inspelning av Creedence Clearwater Revivals listklättrande "Proud Mary" började ta sig upp för listorna var det för sent. "The King of Rock 'n' Soul" hade redan signat för MGM och dragit till Las Vegas. Lång näsa, Bell.
"Proud Mary" är ett utmärkt album, mättat med djup sydstatssoul, country funk och med Burkes mäktiga gospelstämma i högform. Muscle Shoals-bandet likaså - Eddie Hinton på snirkligt själfull gitarr, David Hood på rytmiskt pumpande bas, Roger Hawkins stabila trumspel - alla nödvändiga delar i ett av världens bästa kompband. Materialet, bestående av bl a en gripande tolkning av Otis Reddings "These Arms of Mine", Penn & Oldhams "Uptight Good Woman", Percy Mayfield-standarden "Please Send Me Someone to Love" och en version av "That Lucky Old Sund" där han tycks ha tryckt in varenda liten känsla som kan ha rymts i denna imponerande kroppshydda. Ett måste för varje Southern Soul-älskare, helt enkelt.

Robert Ward and the Black Top All-Stars - Fear No Evil
(Black Top Records 1991)

Under tidigt sextiotal spelade denne Georgiapojk med Wilson Pickett och Eddie Floyd. Han hade ett unikt ekomättat gitarrsound skapat med hjälp av en gammal Magnatoneförstärkare och några magiska fingrar; en stil och ett sound som Lonnie Mack snart kopierade mer eller mindre rakt av och skapade egen konst av. Men Mack försökte aldrig dölja sin beundran; "His music was a turning point for me as a guitar player (...) Robert Ward was doing Jimi Hendrix before Jimi Hendrix was Jimi Hendrix". Med glödande rhythm & blues och sugande soulslickad blues och en raspig röst i trakterna av O.V. Wright eller varför inte Eddie Hinton, var det en gåta att han aldrig blev stor när det begav sig.
En period på sjuttiotalet gick det rykten om att han var sjuk, satt i fängelse eller rent av var död. Inget stämde. Sommaren 1990 fick Black Top Records-bossen Hammond Scott tag i honom och spelade in detta sagolika album. Med all sin begåvning intakt, glödande fingrar, ett stort mått av originalitet och alla blåskimrande sinnen på topp har Robert Ward här skapat ett av den moderna tidens allra bästa blues- och r&b-album. En återkomst som heter duga.

Mark Erelli - Hope & Other Casualties
(Signature Sounds 2006)

Mark Erelli är en fantastisk historieberättare, en begåvad musiker med känsla för gripande melodier och en utmärkt finlemmad sångare. En prima singer/songwriter kort sagt, med folk- och countryrötter, någonstans i trakterna av Rodney Crowell, kanske. Jag upptäckte honom först med fjolårets finfina "Delivered", men denna är minst lika bra.

Spotify

Cookie and the Cupcakes - Kings of Swamp Pop
(Ace 1997)

Cookies, eller Huey Peter Thierry som han egentligen hette, största barndomsidol var Hank Williams och han planerade tidigt att bli en country & western-sångare. Men så köpte hans föräldrar Fats Domino-singeln "The Fat Man" och; "I changed my whole style (...) rock'n'roll got into me, man". Så kan det gå. Istället för en svart cajun-Hank blev så Cookie ledare för Louisianas kanske flitigast uppträdande och hårdast svängande rhythm & blues-orkester. Swamp pop brukar beskrivas som en korsning av r&b, pop, rock'n'roll, country och cajun från Louisianas träskmarker och det är väl precis vad vi bjuds på här. Att de, när de inte rockade skiten ur New Orleans härdade klubbpublik, agerare uppvärmare för storheter som Jerry Lee Lewis och gamle hjälten Fats Domino säger väl något om kvaliteten hos denna åttahövdade rock'n'roll-maskin. Jag är förvisso ingen expert på ämnet, men har inga som helst problem med att kalla Cookie and the Cupcakes för just "Kings of Swamp Pop". Och här har prima återutgivningsbolaget Ace presenterat hela trettio svårt svängande bevis för den saken, samtliga inspelade mellan åren 1956-1964.

David Wiffen - Coast to Coast Fever
(EMI 1994)

"I hear a lot of stuff and it just irritates me and I want to run away from it". Nej, nuförtiden har inte den brittiskfödde kanadensaren David Wiffen några högre tankar om musik. Han lyssnar inte längre på den, "bortsett från Miles Davis, Dexter Gordon och Thelonius Monk". Det hindrar inte att han 1973 släppte detta mästerliga Bruce Cockburn-producerade mästerverk.
Att bara kalla honom singer/songwriter känns lite löjligt. Det här albumet är så fyllt av svidande vackra melodier, stämningsfulla arrangemang, kloka poetiska texter, gripande sång och välbalanserat musicerande att det snarare borde kallas en genrens heliga Graal. Att säga att det är som en korsning av Jackson C. Frank och Fred Neil vore varken sant eller någon överdrift - bara en hint om hur han låter.
Den säregne skånske författaren Vilhelm Ekelund (1880-1949) sade en gång att det måste "svida i själskinnet". Det gör det här.

Darrell Banks - The Lost Soul
(Goldmine Soul Supply 1997)

Stor - och jag menar stor - gospelskolad röst som förtjänar en respektabel plats i soulhistorien. Banks korta karriär fick ett tragiskt slut. 1970 sköts han ihjäl av en civil polis efter ett svartsjukedrama. Han blev bara 32 år. Här är hans samlade produktion, som av förklarliga skäl är på tok för liten; albumen "Darrell Banks is Here!" (1967) och "Here to Stay" (1969) samt ett gäng singlar. Banks fantastiska röst gjorde guld av såväl tunga deep soul-ballader som dansant northern soul. Hör bara den maffiga debutsingeln "Open the Door to Your Heart", den gripande stråkinlindade "Beautiful Feeling" eller hur han kramar "When a Man Loves a Woman" på de allra sista självömkande tårarna. Oumbärligt är bara förnamnet.

Paul Chastain & Ric Menck - Hey Wimpus: The Early Recordings of Paul Chastain & Ric Menck
(Action Musik 1998)

Inspelningar från 1987-88 av vad som senare skulle bli bl a Velvet Crush. De kallade sig vid den här tiden "Choo Choo Train" och spelade med en budget på $500 in dessa klockrena klingande jingeljangliga powerpoppärlor, bl a med hjälp av Jeff Murphy från legendariskt poppande Shoes. Inspirationen kom från band som Beach Boys och Left Banke, melodierna och harmonierna sitter där de ska och resultatet är, i mina öron, bättre än Velvet Crush.

Bobby Hebb - That's All I Wanna Know
(Tuition 2005)

Bobby Hebb är mannen bakom den fantastiska soulpop-singeln "Sunny" från 1966. Ni har alla hört den. 1970 kom LP:n "Love Games" (går den att få tag i på cd?) och sedan var det tyst ända fram tills tyske entusiasten Rüdiger Ladwig fångade Hebb under en Europaturné 2002 och lurade in honom i en studio. Resultatet blev denna samling soulstöpta skärvor ur Hebbs musikaliska historia. Ofta med en skönt jazzig inramning, men också med inslag av funk och country. Här samsas Hank Williams "Cold Cold Heart" och Charlie Richs "Don't Tear Me Down" med Little Miltons "We're Gonna Make it", James Carrs "That's All I Wanna Know" och en nyinspelning av "Sunny", i duett med Astrid North. Hank förresten, träffade den 12-13-årige Hebb när han uppträdde med Roy Acuff på Grand Ole Opry på femtiotalet, och han lär ha sagt till Hebb: "Boy, if you want to know what a cold, cold heart is, then you just have to record the song yourself". Femtio år senare gjorde han det.

The Backsliders - Throwin' Rocks at the Moon
(Mammoth/Atlantic 1997)

Ibland vill man bara släppa loss hjärncellerna en stund med lite simpel dansant och rock'n'roll-kryddad country. Då sätter man förslagsvis på The Mavericks, BR5-49, The Refreshments eller varför inte detta utmärkta, Pete Anderson-producerade (kanske mer känd under namnet Dwight Yoakam) debutalbum.
Svårare är det inte.

lördag, juni 06, 2009

Göteborgsband på MySpace

Jag publicerade för en tid sedan en liten text om göteborgsbaserade band på MySpace i Göteborgs Fria Tidning. Så slog det mig att det kanske kunde vara av intresse för även andra, så håll tillgodo:

Förr i tiden hade varje respektabel tidning en demospalt där lokala förmågor kunde granskas och uppmärksammas. Idag är de, av förklarliga skäl, lätträknade. När MySpace dök upp på scenen förlorade nästan demoskivan sin funktion. Det var ju bara att lägga upp sin musik på sajten och vänta på att upptäckas. Typ.

Det finns, förstås, en uppsjö av göteborgsbaserade musiker på MySpace, såväl etablerade som oupptäckta begåvningar. Jag har valt att botanisera bland de senare. Några har förvisso hållit på ett tag och andra har kanske rentav släppt någon skiva, men de är alla mer eller mindre ”oetablerade” och okända för den större massan. Och har gemensamt att de förtjänar ett öra, eller två.


Låt oss börja med Gemy, som nämner bland sina influenser Joni Mitchell, Tom Waits och Dolly Parton och säger att hon spelar singersongwriter-pop som flirtar med både country & jazz. Ungefär så härligt svårgreppbar är Jenny Lundin (som hon egentligen heter) också och hon har dessutom begåvats med en fin uttrycksfull röst.







Pop med bett, bus och melodi bjuder Per Edwardson på. Jag läser att han har jobbat med alla ifrån Björn Rosenström till Max Martin innan, så han är väl ingen duvunge direkt. Det säger inte heller så mycket om hans egen musik, som trilskas charmigt och i sina bästa stunder (”On My Pillow”!) bjuder på just melodijublande pop med stort P.







Western, fd Baby Grand, bjuder på dramatisk men lekfull americanabaserad indiepop/rock. Med spännande arrangemang och imponerande musikalitet av de åtta (?) medlemmarna byggs eklektiska ljudlandskap upp, som lockar till slutna ögonlock och stilla gungning. Bandet är dessutom förärade med inte bara en, utan hela tre riktigt fina sångare i Michael Mennell, Frida Thurfjell och Jessica Bah Rosman.





Göteborgs egen Jesse Malin, Alexander Durefelt står, i likhet med sin amerikanska kollega, i ganska stor tacksamhetsskuld till The Glimmer Twins, herrar Keith Richards och Mick Jagger. Sämre läromästare kan man ha. Alexanders fyra spår på MySpace rymmer också ett stort hjärta för amerikansk rotmusik och en förkärlek för romantiska rock’n’roll-ballader.






Strayfolk, har sina rötter i Umeå men huserar sedan några år här i Göteborg. De levererar självsäker folk och country med influenser från såväl keltisk musik som Bob Dylan. Det är mycket stränginstrument (inte minst en stilig steel guitar) och njutbar stämsång.




En mjuk och skönt soulkantad singer/songwriter har vi i Alexandra Wennersten. Hon presenterar tre spår, som drar åt lite olika håll (soul, indiepop, folk, country) utan att förlora fokus. Och som inte är rädd att peta in lite alternativt P J Harvey-grus i maskineriet heller.

Charmigt naiv och kompromisslös poppig tvåminuterspunk är vad som möter en på poppets sida. Jag gissar att duon Lina och Magnus har ett gäng vältummade Ramonesskivor hemma. Här lämnas ingen tid för reflektion, men vad gör väl det? När poppets drar igång partyt vill man ändå bara dansa.







Vill man ha svart domedagscountry av typen Handsome Family eller en Johnny Cash på dåligt humör bör man genast bege sig till The Don Darlings sida. Amerikanske sångaren ”The Reverend” mässar mördarballader och alkoholromantisk alternativcountry med så mörk och myndig stämma att man helst sover med lampan tänd.

fredag, juni 05, 2009

Några recensioner

Allen Toussaint - The Bright Mississippi
Nonesuch/Warner

Det här är nästan för bra för att vara sant.
Ta en av världens bästa producenter (tillika legendarisk pianist, sångare, arrangör, låtskrivare, r&b-, soul- och funkmästare) och låt honom produceras av en annan av världens bästa producenter (Joe Henry). Ta en bunt klassisk jazz, känd från bl a Sidney Bechet, Jelly Roll Morton, Louis Armstrong, Duke Ellington och Django Reinhart och sätt den i händerna på ett gäng makalösa rootsmusiker.
Skaka.
Ut kommer en New Orleans-cocktail som är så smakfull att du riskerar bli alkoholist på stört. Men det är en risk man gärna tar när man bjuds på en så här sällsynt elegant guidning nedför Bourbon Street.
De enskilda musikerna briljerar. I ”A Dear Old Southland” Nicholas Paytons vackert sordinerade trumpet, Joshua Redmans sängkammarstygga sax i ”Day Dream” och så Don Byrons kluriga klarinett som lurar både här och där. Och runt alltihop rullar, böljar, trippar, droppar, flödar, snirklar sig 71-årige Toussaints lekfullt svängande piano som ett blått kitt.
Han sjunger bara på ett spår här — ”Long, Long Journey”, med bottleneckbusigt gitarrspel av Marc Ribot — och nog för att man annars kan sakna hans varma röst, men det är trots allt musik som talar för sig själv.
Det är inte ofta jag vågar utnämna ett album till klassiker utan att låta det mogna ett par år. Det gör jag nu.
Tidigare publicerad i Lira.

Spotify

Lena Malmborg - True Love
Crying Bob

Värnamodottern Lena Malmborgs blåtonade musik är i grunden souldoppad pop med rötter i den amerikanska myllan. Men den står aldrig stilla. Med smäckra växlingar i bland annat gospel, swing, country och rockabilly porlar den snarare fram som en glittrande, men lite ivrig, vårflod.
Bandet har ett skönt slappt häng och en känsla för detaljer som stilfullt dekorerar melodierna. Det kan handla om Eddie Hintonska soulslingor signerade Magnus Gidlunds elgitarr, Ted Hectors boogiegungande piano eller rusigt balkanstöt från blåssektionen. Omslagets charmiga, soliga och befriande ”orockiga” bilder visar musikerna poserande i Reymersholms IK:s fotbollsdräkter. Att Kalle Persson fick ta målvaktsdressen är logiskt; hans stompiga trumspel är som en motor genom hela albumet.
Produktionen (av Daniel Johansson och Lena Malmborg) hämtar näring ur femtiotalets simplicitet och ett mer ljudväggsliknande sextiotal. Det är lager på lager-arbete som ändå behåller ett naket och, ja, sexigt sound.
”True Love” är ett självsäkert steg framåt från den tre år gamla debuten ”A new time, a new life, a new religion”. Hennes själfulla, närvarande sång har blivit ännu köttigare, kaxigare. Hon skulle, med en haltande jämförelse, kunna kallas en mindre melankolisk Ebba Forsberg. Eller en svensk Shelby Lynne. Det är löjligt bra kritik i min värld.
Tidigare publicerad i Lira.

Spotify

Jesse Winchester - Love Filling Station
Appleseed/Rootsy/Border

Winchester visade med sin Robbie Robertson-producerade debut att han tillhör det där hemliga sällskapet av skägg som träffas och tillber The Bands bruna album. Jag vet, för jag är själv medlem.
Det var 1970 och han har fortsatt göra fina album sedan dess. Här är första på tio år. Och även om det ”bruna” finns kvar i musiken är nu rötterna filtrerade genom ett lager av tillbakalutad jazz och fläktad av en mjukt behaglig amerikansk västkustvind. Hans sordinerat ljusa, ja, rentav gulliga röst snirklar sig genom hillbillygospel, JJ Cale-slappa visor och en tassande version av ”Stand By Me” som bara vill hoppa upp i knät och pussa dig på kinden.
”Love Filling Station” är en sällsynt passande titel på ett album som är lika hemtrevligt och varmt välkomnande som doften av kaffe på morgonen.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Spotify

The Felice Brothers - Yonder Is the Clock
Team Love/BAM

Vem charmas inte av det här syskonbaserade New York-gängets vingligt barkbruna folkrock? De kommer från någonstans runt Catskillbergen i nordvästra delen av staten. Det var där, på pappas barbequejam på verandan om söndagarna, de skolades musikaliskt.
Fjärde albumet är döpt efter en novell av Mark Twain och musiken är som ett djupt spadtag i den allra mörkaste amerikanska jorden. Risken finns att skägget växer ut snabbare än man hinner säga ”The Basement Tapes”.
Som om inte det var nog är Ian Felices lite taffliga, men själfulla röst som en hillbillybastard till son av Bob Dylan och Tom Waits. Till tonerna av lika vildsint vacker som spöklikt melankolisk americana rosslar den om hönsnät, död, droger och baseball. Inte med desperation, men en sansad galenskap som skymtar något ursprungligt.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Spotify

Eilen Jewell - Sea of Tears
Signature Sounds/Rootsy/Border

Eilen Jewells varma melankoliska röst befinner sig någonstans mittemellan Billie Holiday och Norah Jones. Hennes musik placerar sig bortom såväl tid som rum. Femtiotal och Sun Records invänder någon kanske och nog kan det, ytligt betraktat, kallas retro. Men den här Bostonbaserade damen trollar till något tidlöst av det hela som får mig att tänka på eklektiska kollegor som Jolie Holland eller Eleni Mandell.
Grunden må vara årgångscountry och rockabilly, men på det staplas små byggklossar av garagerock, Byrdsgitarrer, otämjd sextiotalspop, soul och doo wop. Jerry Millers lekfullt eleganta gitarrspel, som snirklar sig som broderierna i en westernskjorta runt de tolv små bittersöta betraktelserna, bidrar tillsammans med Jewells jazzandade stämma till att högsta betyg måste utdelas.
Det här är nämligen — i sin enkelhet — sensationellt bra.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Spotify

Conor Oberst and the Mystic Valley Band - Outer South
Wichita/BAM

Det är kanhända förmätet att påstå att forne Bright Eyes-slyngeln har mognat, men jag vet faktiskt inte annars hur jag ska tolka detta. Han har låtit bandmedlemmarna kliva fram och ta plats som såväl sångare som låtskrivare och borta är — nästan — tonårsneurotiskt vibrerande desperation och utanförskapsromantisk Rimbaudlyrik.
Istället får vi välproducerad behärskad americana och new wave-charmig rock med hatten av för akter som The Band, The Clash och den där Bob. Och texter om kärlek på luftmadrasser och lata kids.
De rakbladsbenägna må ha förlorat en narcissistisk hjälte, men å andra sidan har kanske även de klippt sig och skaffat sig ett jobb vid det här laget.
Tidigare publicerad i Corren.

Spotify

Chuck Mead - Journeyman’s Wager
Continental Song City/Grassy Knoll/Rootsy/Border

Vet inte om ni är bekanta med Nashvillekvintetten BR5-49? Kan bara säga att ni borde. De har nämligen levererat elegant välskräddad och traditionsmedveten men nyfiken country sedan debuten 1996. Chuck Mead är en av centralfigurerna i bandet. Han har också gjort riktigt fina insatser som producent, bl a på ”Dressed in Black”, en av de bästa Johnny Cash-hyllningar som gjorts.
Här är en man som vet vad han gör. Hantverksskickligheten och stilkänslan på denna solodebut är följaktligen bländande. Med såväl soulkänsla som poptouch serverar han rock’n’roll för lördagsdansen och country med välputsade retrostövlar. Skivsamlaramericana om ni så vill.
Låter det löjligt? Vänta med smarta invändningar tills ni hört ”Albuquerque”, ”A Long Time Ago” eller ”Up On Edge Hill”. Och se till att näsduken är nytvättad.
Tidigare publicerad i Borås Tidning.

Chris Laterzo and the Buffalo Robe - Juniper and Piñon
Yampa/Hemifrån

Överallt när man läser om Los Angeles Chris Laterzo stöter man på ordet alt.country. Jag undrar lite varför. Laterzos musik vilar mot en stadig grund av västkust, countryrock och Neil Young och bland hans ungdoms idoler fanns musiker som Elton John och Cat Stevens. Vad är det som är så alternativt med det?
Influenserna från Neil Young genomsyrar mycket på Laterzos fjärde album— hör t ex taggtrådsgitarren i ”Misfit Child” eller harmonierna i titelspåret — men hörs kanske ändå allra tydligast i sången. Med sitt ljusa, känsliga vibrato balanserar han emellanåt rentav på gränsen till att kallas karbonkopia. Han landar lyckligtvis på rätt sida.
Det kan vara hängivenheten eller det stora hjärtat som pumpar så uppenbart här. Det kan vara min egen stora kärlek till förebilden, den trulige kanadensaren, som förblindar mig. Det skulle också kunna vara de välavvägda arrangemangen eller de enskilda musikernas briljans; Jeff LeGores pulserande bas, Robert Dills stabila trumspel eller Paul Inmans sjuttiotalsekande klaviatur. Stämsången, handklappet eller Dan Wistroms dragspel i ”Señorita Sunshine”?
Nej, jag tror att det som framförallt får mig att återvända till detta album är min gamla vanliga käpphäst: melodierna. Chris Laterzo är helt enkelt en jäkel på att snida ihop melodier som inte tar några omvägar. Självklara, klassiskt sköna och med en hälsosam dos av romantik. Hör bara den sköra, mandolinsmyckade ”Those Were the Days”; en folkrotad gullighetsorgie som måste vara omöjlig att värja sig emot.
Albumet inleds med textraden ”Out on the desert / Traveling by night” och är delvis inspelat i Joshua Tree. Ökenromantiken kan tyckas sökt, men korresponderar trots allt utmärkt mot den vindpinade americanan. Och med Elton Johns fina ”Holiday Inn” (f ö enda covern här) får vi oss ändå en tur, med svart limousine, in till storstan.
Laterzo tonsätter den Neil Youngska ”lonerns” ömtålighet på ett så njutbart och hjärtsnörpande sätt som Mannen själv sällan gjort sedan långt innan han slösade sin talang på dussinrock om bilar och alternativa bränslen. Alt.country?
Tidigare publicerad på Rootsy.

Brett Dennen - Hope for the Hopeless
Dualtone/BAM

Brett Dennen heter en 29-årig kalifornisk singer/songwriter-kerub som, hyfsat rättvist, har jämförts med begåvningar som Paul Simon och Ron Sexsmith. Detta hans tredje album fortsätter en lättsmält formula av mjuk sjuttiotalsdoppad pop med stänk av blåögd soul och rentav lite afrikanska toner (bl a gästsjunger Femi Kuti). Texternas naiva flower power-analyser vägs upp av en förtrollande melodikänsla och en fin ljus röst.
Ett utmärkt alternativ för den som tycker Jack Johnson eller John Mayer är lite väl mjäkiga.
Tidigare publicerad i Corren.
Not: Albumet släpptes i USA redan i oktober förra året men fick svensk distribution först nu i slutet av maj.

Spotify