Ja, ni har kanske läst min affekterade recension på Rootsy (se nedan), men nu har jag sett henne live. Nu ikväll. I Göteborg. På Nefertiti. Torsdag 23 april 2009. Och hennes hängivna, magra, flickaktiga uppenbarelse i vitblommig farmorsklänning är något av det mest gripande jag upplevt på mycket, mycket länge. Innerligheten i hennes sång, närvaron, låtarnas och inte minst texternas naiva explosivitet kröp så nära att gåshud var mitt minsta problem. Hon presenterade någon gång under kvällen trummisen som "Sveriges bästa", men i så fall har hon sveriges bästa basist också och sveriges bästa gitarrist liksom sveriges bästa keyboardist. Just ikväll var Anna Järvinens band inget annat än sveriges bästa jävla band. Basta! Så tajt och svängigt att min spenatburgare var på väg upp igen. Av ren förtjusning, antar jag. Varje individ var en helhet, en värld, en pusselbit på vägen mot nirvana. Jag är ledsen att jag är så låg att jag hänger mig åt religiösa termer, men min fantasi sträcker sig tyvärr inte längre ikväll. Förnuftet stannade visst hemma. Redan i inledningen av konserten blev jag så berörd - av att det var så jävla bra! - att jag faktiskt fick kämpa för att hålla tårarna tillbaka. Det är sant. Och det är tamejfan inte ofta det händer. Anna Järvinen och hennes band krossar och pusslar ihop mitt hjärta inom en och samma treminuterslåt. Hur är det möjligt? Även detta är skrivet i affekt. Vad gör hon med mig?
Anna Järvinen - Man var bland molnen (Häpna/Playground)
(En liten varning: det här är ingen sansad eller »objektiv« recension (i den mån nu sådana ens existerar). Den som vill ha fakta, historik och tekniska detaljer får bläddra vidare. Jag skriver nu helt utifrån hjärtat; hur lättjefullt och romantiskt det än må vara. Min upplevelse av det här albumet kräver liksom det.) Solodebuten »Jag fick feeling« var 2007 års bästa svenska album. Här har vi årets. Blommor och svensk natur är återkommande bilder i recensioner av Anna Järvinen och jag förstår varför. När jag skulle beskriva hennes musik för en kompis kom jag inte på nåt bättre än »dans på sommaräng med flöjt och skoskav«. Det är inte bara hennes vita solhatt på omslaget som lockar till liknande sommarlovsnostalgiska associationer. Det finns också en lätthet i hela den sjuttiotalsnostalgiska produktionen (mästerligt rattat av Dungens Gustav Ejstes) som lyfter Järvinens starka, vackra melodier precis lagom högt över marken. Vingligheten, känslan allt är på väg att rinna över kanterna, är naturligtvis (?) noga beräknad, men den lurar ändå in mig i en rosigt rusig väv av dekadent skön laissez faire. Det ordnar sig liksom. Kanske är det frånvaron av ironi. Kanske är det så förbaskat ironiskt att jag inte ens fattar det. Men jag vill inte tro det. Inte med textrader som »du är så fin / med din marmorlika kind / tänk ändå att / en sådan som du / kan vara så hård«. Måste jag lyfta fram några låtar så blir det i stunden jingle jangliga »Äppelöga«, med Roy Bittan-piano och Bob-munspel, den luftigt klaverkvittrande »Nattmusik« och »Är det det här det handlar om?«, som riffrockar med skönt utsvängda brallor. Ska man ge sig på referenser så går det lika bra med John Wesley Harding-Dylan eller The Byrds som Pugh Rogefeldt eller Stina Nordenstam. Somliga vill kalla det progg, andra indiepop. Själv vill jag bara höja volymen till strax under smärtgränsen, ta av mig alldeles för mycket kläder och springa ut i solen. Det är sällan musik nuförtiden så enkelt tar sig käpprätt in i mitt förment bepansrade inre. Jag vill inte ens veta hur hon gör det.
Under den här rubriken kommer jag med ojämna mellanrum dyka ner i skivhögarna och skriva några ord om album som inte nödvändigtvis är dagsfärska. Min bäst-just-nu-lista på Rootsy är oftast lite mer inriktad på nyutkomna saker. Ta gärna en titt där ibland också. Jag har länkat till Spotify i de fall albumen finns tillgängliga där.
Roger Tillison - Roger Tillison's Album Wounded Bird/Border (2008)
Sortera in detta finfina rootsfeta americanaalbum från 1971 i din hylla för The Bandiana. Du vet, där album som Jesse Winchester, Ernie Graham och Bobby Charles självbetitlade och Roger Morris "First Album" står. Och vårda den hyllan. Bättre influenser kan man nämligen inte ha.
Amadou & Mariam - Welcome to Mali Because/Warner (2008)
Först nu upptäcker jag en av fjolårets bästa skivor. Paret Amadou Bagayoko och Mariam Doumbia charmar oss utan pardon hela vägen från västafrikanska Mali till dansgolven i västerlandet. De gör det med hjälp av ökenblues, hiphopbeats, electronica, pop och funk. Allt med den sanslöst svängiga afrikanska folkmusiken i botten.
Två gnistrande, mästerliga Kent-album (-66 & -67) från en av de allra mest eleganta, själfulla, svettiga, funkiga, memphisblåsigt brutalsvängiga bluesmännen där ute. På en cd. Livet är skönt.
Jag hittar inte just dessa två album på Spotify, men det finns såväl tidigare som senare grejer. Kolla gärna upp det.
Sexuellt frustrerad och skrämmande dansant träskrock med lika många ben i blues, boogie, cajun, rock'n'roll och swamp pop som i alligatorns dreglande gap. Med ingredienser som Jack Nitzsche, voodoo, Doyle Bramhall och New Orleans funk kan resultatet inte bli annat än lysande sydstatsrytmer såklart. Så skaka rumpan och ta en klunk till. Minst.
Nine Below Zero - Don't Point Your Finger Zed Records (2000)
Ettrig rhythm&blues-kvartett från South London som hade suttit som en smäck i pubrock-vågen några år tidigare. Den brittiske R&B-pionjären Alexis Korner lär ha kallat bandet "the best rhythm & blues band I've seen since the Rolling Stones". Detta andra album, som ursprungligen släpptes 1981 (debuten "Live at the Marquee" kom året innan), rockar tajt och effektivt och borde tilltala vänner av t ex Dr Feelgood.
John Littlejohn - Slidin' Home Arhoolie (2001)
Littlejohn låter som en korsning av herrar Otis Rush och Elmore James och är en av Buddy Guys favoritgitarrister. Lagom smutsig chicagoblues från 1968 som växlar mellan slirig slide och bitigt pickande i stil med just gentlemännen ovan. Kompmusiker som gör vad de ska och ett par stötande saxar som sätter guldkant på anrättningen. Producerad av självaste Willie Dixon.
Lyn Collins - Mama Feelgood: The Best of Lyn Collins Spectrum/Universal (2005)
Hårdsvängande funk och hjärtekrossande soulballader från "the Female Preacher"; en av James Browns klarast lysande stjärnor till sångerskor. Tjugo svåremotståndliga spår samlade från singlar och hennes två album "Think (About It)" (1972) och "Check Me Out If You Don't Know Me by Now" (1975).
West Virginias John Lilly är inte bara musiker, utan också folklorist, americanahistoriker och redaktör för en tidskrift som behandlar just hemtraktens natur, kultur och historia. Han har tidigare guidat på Country Music Hall of Fame och Museum i Nashville. Det den här 55-åringen inte kan om countrymusikens historia är förmodligen inte värt att veta. Musiken ekar också av gammelcountry à la Hank Williams och Jimmie Rodgers. Du tror förstås det ska låta knastertorrt och musikarkeologiskt duktigtrist om det hela? Fel, fel, fel! Lilly ansluter till traditionen på samma kärleksfullt friska sätt som t ex Gillian Welch, Diana Jones eller Hazel Dickens. Med en finlemmad röst påminnande om Jimmie Dale Gilmore svänger Lilly loss elva välskrivna original och tre charmiga tolkningar med känsla, humor ("I'm a roadkill on the highway of your heart") och stort hjärta. Den akustiska kärnan kryddas oftast med fiol av Buddy Griffin och stämsång av Ginny Hawker och i ett par spår dyker rentav Bill Kirchen upp på twangig elgitarr. Tolkningarna? En Hank, en Rodgers och en trad.
*
Boneheads - Cranium River Records (1992)
Inte många svar när man googlar på det här Mainegänget. Hittar inte ens en bild på omslaget. Ett flitigt liveband är det dock tydligen, som bl a delat scen med storheter som Rosanne Cash, The Band, Bo Diddley och The Subdudes. Spelkåt eklektisk amerikansk rotrock i tradition från just The Band, Little Feat och The Amazing Rhythm Aces är vad det handlar om. Och det är ju, som bekant, inte kattskit direkt. Stort tack till Peter som introducerade mig.
Han var medproducent till Percy Sledges "When a man loves a woman" (och producerade själv bl a Don Nix), skrev låtar till bl a Jim Reeves och jobbade som A&R för legendariska Elektra Records. Han jobbar idag med naturfotografering och kallar sig själv en "has-been who never was". Gräver man vidare så finner man att han var inblandad i Lonnie Macks fina rootsalbum "Hills of Indiana", arbetade med Boz Scaggs, John Simon och Leon Russell och turnerade med bl a bluesartisten Furry Lewis. Och så gjorde han ju detta Muscle Shouls-producerade album 1972, med ett förstås finfint band bestående av bl a Eddie Hinton (som han också skrev tillsammans med, bl a soulklassikern "Cover Me"), Wayne Perkins och David Hood. Musiken är, inte överraskande, countryfierad singer/songwriter, eller rotrock med sydstatskänsla. Jag tänker lite på en tidig J.D. Souther, Don Nix, Michael Nesmith eller varför inte Gram Parsons. Albumet är nyligen utgivet på cd av Collector's Choice. Rekommenderas förstås. Lyssna kanske framförallt på den hemtrevliga countryvisan "Forest Ranger", med snygg steel av Leo La Blanc; en av mina favoritlåtar för tillfället.
Ska försöka återkomma snart med lite annat här på bloggen, som inte bara är "gammal skåpmat". Har trots allt en hel del trevligt bös att dela med mig av. Det är en kamp om tiden bara. Tills dess får ni hålla tillgodo med detta.
Slowman - The Best of Slowman Slow Records/Plugged Records
Här har vi en sällsynt mogen debut. För en debut är det, även om titeln lurar en att tro något annat. Men allt har sin förklaring.
Bluesmannen Slowman föddes som Svante Törngren i Linköping 1957. Efter att ha harvat i många olika band och spelat allt ifrån pop, rock och soul till teatermusik och afrofunk tröttnade han 1985 på musikbranschen och blev reklammakare.
Men det sög visst i bluestarmen. På senare år har nämligen hans vassa gitarr kunnat avnjutas flitigt i nya hemstaden stockholms musikpubar, bl a via powertrion Crossroads.
På denna solodebut (en ”Best of” av alla plattor som aldrig spelades in under dessa år) samsas överstyrd boogierock, countrydoftande ballader, Jimi Hendrix-riff och stånkande funk. Om det i ena stunden sprakar och knastrar elakt elektriskt, sätter han sig i nästa ner och låter soul och gospel smeka melodierna. När tempot sänks kan han påminna om en modern Nick Cave. Slowman är — gudskelov — inte stöpt i en form.
Ett gäng lyhörda musiker vet när man ska trampa på gasen och, kanske ännu viktigare; när man inte ska det. Stråkar och körer nyttjas med förnuft och omdöme. Musiken andas.
All musik och text är skriven av Svante Törngren själv och det är bara att lyfta på hatten. Texterna balanserar mellan personligt och allmängiltigt, vardag och poesi och draggar, på bluesmanér, ofta livets mörkare vatten; ”My life was a strange kind of club / where I was not recommended as a member”.
”The Best of Slowman” är prima blågul americana. Om än mest blå.
7/10 Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.
Raul Malo - Lucky One
Concord/Universal
Den forne Maverickssångaren har en av samtidens största och mest hudknottrande röster. En klassiskt skuren stämma av romantiskt snitt i rakt nedstigande led från Roy Orbison, Frank Sinatra, Elvis Presley och Charlie Rich.
Med ett blodrött pumpande hjärta i famnen dansar han fram mellan latin soul, jazz, pop, Rat Pack-sväng, country och femtiotalsballader. Långt från ironi, hets och yta. Och efter veckor av schlagerfestivalande är det förmodligen precis vad vi behöver.
8/10 Texten är tidigare publicerad i Corren.
Neil Young - Fork in the Road Reprise/Warner
Med sitt trygga liveband och en bunt låtar om sin miljövänligt ombyggda Lincoln Continental 59:a öppnar han alla rock’n’roll-spjäll och går — mestadels — på tomgång. Det är föga överraskande. Jag menar, hur rockenroll kan en temaskiva om en elbil bli? Inte ens den här gamle hjälten går iland med sånt.
Musiken låter långtifrån miljövänlig. Det skränar, skramlar och hostar rök som vore den soundtracket till barnfilmen ”Chitty Chitty Bang Bang” (om någon minns den?). Nog duger det som bruksmusik till raggarrundan ett par varv runt torget, men någon plats i Neil Youngs mäktiga kanon lär inte ”Fork in the road” få.
4/10 Texten är tidigare publicerad i Corren och Norrköpings Tidningar.
Naomi Sommers - Gentle as the Sun American Melody/Hemifrån
Hur kan jag ha missat henne? Det här lär vara fjärde albumet. Med tretton traditionsmedvetet egenkomponerade låtar i folk/countryland och en släpigt bluegrassfräck version av ”Sea of Heartbreak” ger hon mig nu en kärleksfull bakläxa.
Bakom sig har hon några av Nashvilles finaste studiomusiker och producenten Jim Rooney, som tidigare bl a jobbat med Sommers idoler Iris DeMent och Nanci Griffith.
Sångerna är så lätta, så osminkat poetiska och glimrande självklara att de tycks ha skrivit sig själva. Sådant kräver förstås egentligen hårt arbete och en begåvning utöver det vanliga. Det har hon. Faktum är att den här New England-damens låtskrivande inte står långt efter förebilderna ovan.
Naomi Sommers är en av de vackraste sångfåglar jag hört i genren på länge. Lägg namnet på minnet.
8/10 Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.
Joanne Shaw Taylor - White Sugar Ruf/Soundcarrier/BAM
Hon upptäcktes av Eurythmics Dave Stewart som sextonåring. Då hade detta underbarn redan turnerat med eget band i två år. Hon har dock dröjt fram tills nu — sju år senare — med att debutera på skiva.
Men som hon gör det! Med så giftigt bett i sin gula Fender att den borde förses med tandskena levererar hon vass Stevie Ray Vaughan-blues med rundade soulkanter. Tillsammans med ärrade Steve Potts på trummor och basisten Dave Smith utgör de en powertrio som är svår att stoppa.
Det kan bli lite väl mycket gitarrjuckande för min smak, men talangen som denna blonda brittiska 23-åring bär på är odiskutabel och självlysande; explosiv rentav. Att materialet, med ett undantag, är skrivet av Taylor själv (en låt skrev hon som14-åring!) är inte mindre imponerande.
Den här unga damen kommer låta höra av sig, var så säkra på det.
6/10 Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.
Grand Duchy - Petits Fours Cooking Vinyl/BAM
Med ett Velvet Underground-släpigt gitarriff och följdriktig kaxig Lou Reed-stämma bjuder Frank Black/Black Francis/Charles Thompson (kärt barn...) in oss redan i inledningsspåret ”Come on over to my house”.
Hans fru Violet Clark är också där. Det är hon som hade en dröm om en platta som skulle eka åttiotal. Och nog för att musiken sneglar ditåt, men lyckligtvis drar den snarare åt mannens gamla gäng Pixies. Ett band som förvisso startade på åttiotalet, men som drog alternativrock-tåget in i ett vildare nittiotal.
Här skränas det på en ganska lagom snäll och popbekväm nivå; utan att lämna några bestående men. Alla som hört Pixies ”Surfer Rosa” eller ”Doolittle” vill inget hellre än att återvända till den känslan, den upplevelsen. Det här är inte riktigt i närheten, men det andas samma luft. Vi får nöja oss med det.
5/10 Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.
Eric Lindell - Gulf Coast Highway Alligator/BAM
Omslaget ser ut som en turistbroschyr för Kaliforniens solkust, med solnedgångar och surfingbrädor. Albumet är inspelat i Nashville och innehåller bl a tolkningar av countrymusikerna Buck Owens och Willie Nelson. Bolaget är mest känt för att ge ut blues.
Och vad blir det av detta då? Tja, soul, faktiskt. Men en vidsynt och dansant blåögd soul som svänger med svansen i vilka musikaliska kvarter den vill. Må det vara svampig rotrock eller gungande New Orleans-funk. Att han gör Delbert McClintons ”Here come the blues again” är syptomatiskt; deras sväng är nära grannar.
Det mesta här är dock komponerat av Lindell själv och nog visar det en stolt och självsäker låtskrivare. Lägg till en lika kaxig som själfull sångröst och ett band som verkar ha fått rhythm & bluesen i nappflaskan och det blir svårt att ha några invändningar.
7/10 Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.
Danny O’Keefe - In Time Bicameral Songs/Hemifrån
Listan över artister som spelat in denne amerikans låtar är lång och stjärnspäckad. Jag ska bara nämna några så får ni en hum om den 66-årige singer/songwriterns status i musikerkretsar: Jackson Browne, Elvis Presley, Judy Collins, Willie Nelson, Cab Calloway, Jerry Lee Lewis, Ben Harper...
Själv har han släppt ett dussintal album sedan debuten 1971. Ofta upphöjda av kritiker men ignorerade av den större massan, även om många nog minns hans enda hit ”Good Time Charlie’s Got the Blues”.
På ”In Time” bjuder han på tolv mjukt inbäddade poetiska historier om tidens flykt och kärlekens irrvägar. Vi snackar stillsamt sordinerad och folkbottnad softrock med klädsamt soul- och jazzavrundade kanter. Tveklöst ett gediget hantverk — som låtskrivare bör han nämnas i samma andetag som exempelvis Jimmy Webb — men en viss övermättnad av allt det vackra infinner sig ändå.
6/10 Texten är tidigare publicerad i Borås Tidning.
Peter Bjorn and John - Living Thing Universal
De blev snabbt en världsangelägenhet med sin visslingskryddade indierock för en handfull år sedan. Jag förstod aldrig grejen.
Det gör jag fortfarande inte. Och det beror inte bara på att de denna gång bjuder på åttiotalsindränkt syntpop (att de ska vara förband till Depeche Mode känns nästan löjligt självklart) utan också för att jag faktiskt tycker det låter mer smart än hjärtfullt. Melodi, charm och just ”smartness” finns ju tveklöst där, men vad är poängen med att paketera det i Hubba Bubba-kostym? Jag fattar inte.
3/10 Texten är tidigare publicerad i Corren och Norrköpings Tidningar.
Bonnie ‘Prince’ Billy - Beware Domino/Playground
Jag kan inte låta bli att undra vad som är gimmick och vad som är genuin galenskap hos den här skamligt begåvade mannen (som i passet heter Will Oldham). Men det hör ju egentligen inte hit.
Intressantare är att han faktiskt har gjort rörande vacker americana med skruvad kolsvart humor sedan dag ett. Ibland bättre, ibland mindre bra; aldrig dålig.
”Beware” hör till den första kategorin. Han närmar sig alltmer någon slags mittfårecountry men kryddar med läckert genrestörande infall som förmodligen är reserverade just galna genier. 8/10 Texten är tidigare publicerad i Corren.
The Reverend Peyton’s Big Damn Band - The Whole Fam Damnily SideOneDummy/BAM
”Robert Johnson on crack” har det här Indianagänget kallats och jag har egentligen svårt att tillägga något efter en så klockren analys, men jag gör ett försök ändå.
The Reverend Peyton’s Big Damn Band är kanhända stort om man mäter i decibel, eller möjligtvis kilogram. Till antalet är de bara tre. En familj är det dock, bestående av storskäggiga gitarristen och sångaren Reverend Peyton, frugan Breezy på tvättbräda och lillebror Jayme på trummor.
I grunden handlar det om hård klassisk countryblues à la Charlie Patton, Son House eller Mississippi Fred McDowell, men den framförs med sådan furiös energi att det lika gärna kunde kallas punk. Något som irländska folk- & punkrockarna Flogging Molly uppmärksammade och lät hillbillytrion åka med på turné.
The Reverends röst är snarare högljudd och gutturalt bräkande än stor (som i omfångsrik och skolad). Ändamålsenlig, skulle man kanske kunna säga. När han hulkar fram hyllningar till mammas potatis eller kritiserar sjukförsäkringssystemet (”Lord keep me well / I can’t get ill / I can’t afford to pay the bill”) så är det med en frisk bonnighet som placerar sig närmare snusförnuftet än byfånen.
Trion är inte nyansernas mästare. Den som väntat sig finlir har hamnat fel. Vill man däremot ha recept på Persimonpudding, höra den sanna historien om kusinen som var med i tv-serien ”Cops” eller bara knockas av lite fingerplockande slideblues i Ramonestempo, så varsågoda att knäppa upp skjortan och dra på danskängorna; logdansen har öppnat!
7/10 Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.
THUS:OWLS - Cardiac Malformations Hoob Records
THUS:OWLS är en stockholmsbaserad kvintett sammansatt av Erika Alexandersson (som även är en halva av göteborgska duon Josef & Erika) för att ”låta musiken som spelar i hennes huvud nå andras öron och hjärtan”. De kallar själva sin musik ”experimentell alternativ pop” — en programförklaring så god som någon.
Alexanderssons uttrycksfulla sång växlar mellan Björkpretentiösa krumbukter och viskande blygheter. På samma sätt konstrar musiken och vägrar hålla sig på stigen. Det är trollska toner, rytmisk handklappjazz, vemod och vansinne.
Musikerna har sin bakgrund i jazz, indiepop, elektronika och band som THE MOTH, Paavo, Koop, Patrick Watson och Loney, dear. Ett gäng nyfikna och musikaliskt begåvade individualister som sätter sin prägel på minsta ton.
Känslan som omsluter en är ofta filmisk. Bilder av John Bauerska skogar frammanas och blandas brutalt med vridna musikalscener, som vore de dirigerade av Lars von Trier. Det är hisnande och avslappnande om vartannat.
Låttitlar som ”Climbing the fjelds of Norway” och ”A volcano in my chest” skvallrar om naturromantik och ångest. Men det handlar inte om något gottande i mörker — det här är ingen ”deppig” musik — utan bara en hyfsat mänsklig dos av svarta stråk; ungefär som livet självt.
6/10 Texten är tidigare publicerad i Göteborgs Fria Tidning.
Ja, ni har kanske läst min affekterade recension på Rootsy (se nedan), men nu har jag sett henne live. Nu ikväll. I Göteborg. På Nefertiti. Torsdag 23 april 2009.
